Lennart Didoff, 2019
 
I den här boken har vi ordnat hans bilder och brutit dem mot texter från andra - författare som inte heller de kunnat sluta att sysselsätta sina tankar och liv med Förintelsen. Några av dem har egna erfarenheter, andra inte. Nu, när snart den sista generationen av överlevande är borta, är det viktigt att vi andra vårdar minnet av Förintelsens offer. Denna bok vill vara ett litet bidrag till det. 
 
Ur Björn Sandmarks förord
 
Varje målning har sin verklighetsbakgrund. Stenen på marken eller resterna av en gång välfungerande järnvägsväxel i Auschwitz är i sin realism lätta att förankra i medvetandet. Då är en omvandling av en järnvägsvagn med upplyft överdel, som är uppställd vid Lewetzowstrasse i Berlin, eller den väldiga järnplattan på samma plats med sin skakande statistik utstansad mot himlen, svårare att komma till rätta med. Men de finns där.
Så får också överste Stauffenbergs tjänsterum i det dåvarande militärkomplexet Bendlerblock i samma stad sin rumslighet förtätad genom motståndsgruppens tunna telefonsladd ... De stortyska orden om Ärlighet och Kärlek till Fosterlandet har jag låtit tona in över riksdagshuset likaväl som ord som Ordning Och Renlighet finns som verkliga inskriptioner i Birkenaus flisiga träbjälkar. 
 
Konstnären Lennart Didoff
 
 
Vem skall berätta?
 
När de sista vittnen är borta,
vem skall berätta om rädslan
att stå vid Donaukajen
i  december 1944 och vänta
på nästa skott.
När tiden lossnar från historien,
likgiltigheten blir hård som sten.
Vem skall berätta då?
Vem skall minnas oss
när framtiden försvinner som blåst?
Vem skall minnas på oss?
Och framtiden försvinner
som en blåst.
 
Peter Kádár