Inga Leissner Andersson, 2013.
För fem år sedan förstod jag att min man hade drabbats av Alzheimers sjukdom, och att jag själv blivit ofrivilligt anhörig. Sjukdomen ledde till en helt ny situation och relation, vilket jag berättat i boken: ”Allt är inte som vanligt” (2011).Livet som anhörig är naturligtvis omöjligt för en utomstående att förstå. Det innebär ofta en ensam och starkt begränsad tillvaro, där all energi ägnas åt omsorger för den andre. Utrymmet för egna behov trängs undan, och får ofta bara plats i små, korta stunder. Om man själv skulle bli sjuk rasar tillvaron som ett korthus.Diktsamlingen ”Stulna Stunder” är en krönika över mina senaste år som anhörig. Starka, gripande känslor kring den svåra och ibland omöjliga situationen blandas med humor och filosofiska tankar om livet och dess villkor.